I skarven mellan högstadiets tydlighet och gymnasiets osäkerhet var soundtracket framför andra "No Sense of Sin" av Lotus Eaters. I en tillvaro av "sixteen clumsy and shy" var det den fjäderlätta nyromantiken hos Lotus Eaters som fick mig att bränna hål på väggen i pojkrummet. Just då var Lotus Eaters den perfekta kombon av The Smiths gitarrpop och China Crisis synthslott. Lotus Eaters är i dag sorgligt bortglömda. De var inte tillräckligt kommersiella för toppen av Trackslistan, men heller inte tillräckligt deppcreddiga för Smithsfansen. Om vi bortser från en form av comeback på 2000-talet, blev "No Sense of Sin" också deras enda fullängdarbidrag till eftervärlden. Men likt smaken på en gammal kaka får tonerna av Lotus Eaters mig alltid att kliva in i den osäkre och drömmande sextonåringen igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar