Ett halvt liv sedan. En ung man med åldersnoja som sparkar höstlöv. Tankar om allt som vid det här laget borde vara utstakat. Men, under stegen, den kortärmade ironin värmer skönt den långärmade melankolin.
Spaceboy, I miss you.
tisdag 31 oktober 2017
torsdag 26 oktober 2017
Skå, 1982
När jag tittar igenom gamla fotoalbum är det inte de finaste fotografierna jag fastnar framför. Istället är det bilderna som får mig att minnas lite extra som blicken stannar kvar vid. Tre unga killar i träskor som flinar upp sig inför kameran kan få mig att drömskt titta in i väggen. Vad var det som hände? På samma sätt finns det musik som mer än någon annan musik passar in i minnenas album. Soundtracket till Fjortonårslandet där grinden till det barnförbjudna ännu inte stod på vid gavel. Musiken som alltid får mig att vilja sträcka mig efter närmaste luftgitarr går inte att reduceras till något annat än just där och då. Att ge mig något som låter som Iron Maiden är som att ge mig ett fotografi på tre andra unga killar i träskor.
fredag 20 oktober 2017
tisdag 17 oktober 2017
fredag 13 oktober 2017
torsdag 12 oktober 2017
Vauxhall & I
När jag för några år sedan blev ombedd att på Facebook hänga ut mina tio favoritplattor till allmän beskådan, upptäckte jag att endast en var utgiven senare än 1980. De övriga nio var album jag tagit till mig som mer eller mindre historiska klenoder. En skiva var dock pur kärlek från första ögonkastet och det är en kärlek som inte är en tum vekare nu i dag, tjugotre år senare. Förälskelsen, 1994, kom dessutom från ett ganska oväntat håll. Visst hade Morrissey gjort ett par hyfsade soloplattor men inget hade dittills varit i närheten av The Smiths självömkande klassiker några år tidigare. Men med "Vauxhall & I" förvandlades 80-talets melankoliska mästerverk till prologer för det som komma skulle. Att världen varken förr eller senare fått en vackrare punkt än Speedway kastat i ansiktet är naturligtvis bara bonus.
onsdag 11 oktober 2017
Eyes & Eyes & Eyes Ago
Många gör musik för att de är duktiga på att sjunga eller bra på att hantera ett instrument. Nesey Gallons gör inte det,
han gör det för att han andas. Han sitter i en timmerstuga och finns, vilket 2009 resulterade i några av 2000-talets mest sköra och ömtåliga visor. Hemtrampat, skevt och alldeles underbart.
No Other
1974 gav den bortglömde Byrden Gene Clark ut ett album som knappt någon lyssnade på till Genes stora förtret. Själv ansåg han att den bombastiska proggcountryn han just släppt på vinyl tillhörde världens sju underverk. I efterhand har omvärlden till viss del givit honom rätt.
LC
Uppkallade efter en felstavad anarkist sägs det att de en gång spelade på husklubben Factory för 0 betalande åskådare. Durutti Column är kanske inte för alla men har man väl fastnat är det nästan omöjligt att lägga ifrån sig deras fjäderlätta gitarrpop.
Sång, dans, sex
Den svenska postpunkens epicentrum från 1981. Med ingredienser som Television och Joy Division skapades här ett album som var fullständigt unik i sin stil.
Söderberga, 1977
Ofta brukar fakarutan i anslutning till reportaget om den kända artisten innehålla raden om första skivan man köpte. Min första skiva var Destroyer. Vet inte riktigt om det är sant men det är i alla fall det jag inför mig själv brukar hävda. Julen 1976 hade jag önskat mig nån skiva med gruppen Kiss men min mor som, tror jag, ställde sig tveksam till SS-essen tyckte inte att gruppen var tillräckligt barntillåten. Lite besviken över julkappen som inte blev av, såg jag en räddning i den mer rebelliskt lagda mostern. Under mellandagarna fick jag följa med henne och själv peka på vad jag skulle vilja ha i julklapp. Lite nervös pekade jag på skivan med de fyra seriefigurerna som skuttar över ett slags eldhärjat landskap i ruiner. Mostern, vars egna barn var en bit över tjugo, vid det här laget hade inga problem med lämpligheten i detta. Väl på plats på plastgrammofonen hemma i pojkrummet låg den kvar. Jag misstänker att en varvmätare hade givit segern till Destroyer som mest snurrade skiva genom pojkrummets alla tider.
Färingsö, 1984
I skarven mellan högstadiets tydlighet och gymnasiets osäkerhet var soundtracket framför andra "No Sense of Sin" av Lotus Eaters. I en tillvaro av "sixteen clumsy and shy" var det den fjäderlätta nyromantiken hos Lotus Eaters som fick mig att bränna hål på väggen i pojkrummet. Just då var Lotus Eaters den perfekta kombon av The Smiths gitarrpop och China Crisis synthslott. Lotus Eaters är i dag sorgligt bortglömda. De var inte tillräckligt kommersiella för toppen av Trackslistan, men heller inte tillräckligt deppcreddiga för Smithsfansen. Om vi bortser från en form av comeback på 2000-talet, blev "No Sense of Sin" också deras enda fullängdarbidrag till eftervärlden. Men likt smaken på en gammal kaka får tonerna av Lotus Eaters mig alltid att kliva in i den osäkre och drömmande sextonåringen igen.
tisdag 10 oktober 2017
Jugoslavien, 1983
I baksätet av en hyrbil, på väg från Dubrovnik till Zadar, tonsattes allt vid sidan av vägen av musik. Det viktigaste i femtonåringens packning var freestylen och kassetterna. Kassetter som noga hade spelats in dagarna innan avfärd. Den katastrof som uppstod då jag efter att ha halvsovit mig fram längs den adriatiska kusten i ungefär en timme, upptäcker att plastpåsen med kassetter måste ha glömts kvar på hotellrummet i Dubrovnik. Alla kassetter var borta,. Alla kassetter utom en; den som låg kvar i själva bandspelaren. På den ena sidan Yellos "You gott say yes" och på den andra sidan Metallicas "Kill em all". I backspegeln en perfekt kombination av svalkande synthpop och ursinnig hårdrock. Egentligen allt vad en tonåring behöver. Framförallt kom sidan med Yello att vara ledmotivet till själva bilåkandet genom det som då hette Jugoslavien. Än i dag dyker Split upp i horisonten varje gång jag lyssnar på "Lost Again". Mitt förhållande till Yellos bryggplatta mellan den tidigare kylan och experimentlustan och den senare värmen och rytmerna hade inte varit det det var om inte övriga kassetter glömts kvar i Dubrovnik. När man inte har nåt val får varje detalj en större mening. I dag föredrar jag nog den tidigare alpkylan framför den senare medelhavavärmen, men just då var "You gotta say yes" min främsta källa till att både måla och transcendera fakticiteten (tack JP). Varje gupp och varje molnskiftning ljudsattes av Yello. Väl framme i Bibinje utanför Zadar, var det många gånger sidan med Metallica som spelades men så fort vi satt oss i bilen såg jag till att sidan med Yello var framvevad. En mer objektiv lyssning av i dag ger vid handen andra Yellofavoriter, men om man ser musiklyssning som ett fotoalbum är det få album som slår "You gotta say yes to another excess" på fingrarna.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)