I baksätet av en hyrbil, på väg från Dubrovnik till Zadar, tonsattes allt vid sidan av vägen av musik. Det viktigaste i femtonåringens packning var freestylen och kassetterna. Kassetter som noga hade spelats in dagarna innan avfärd. Den katastrof som uppstod då jag efter att ha halvsovit mig fram längs den adriatiska kusten i ungefär en timme, upptäcker att plastpåsen med kassetter måste ha glömts kvar på hotellrummet i Dubrovnik. Alla kassetter var borta,. Alla kassetter utom en; den som låg kvar i själva bandspelaren. På den ena sidan Yellos "You gott say yes" och på den andra sidan Metallicas "Kill em all". I backspegeln en perfekt kombination av svalkande synthpop och ursinnig hårdrock. Egentligen allt vad en tonåring behöver. Framförallt kom sidan med Yello att vara ledmotivet till själva bilåkandet genom det som då hette Jugoslavien. Än i dag dyker Split upp i horisonten varje gång jag lyssnar på "Lost Again". Mitt förhållande till Yellos bryggplatta mellan den tidigare kylan och experimentlustan och den senare värmen och rytmerna hade inte varit det det var om inte övriga kassetter glömts kvar i Dubrovnik. När man inte har nåt val får varje detalj en större mening. I dag föredrar jag nog den tidigare alpkylan framför den senare medelhavavärmen, men just då var "You gotta say yes" min främsta källa till att både måla och transcendera fakticiteten (tack JP). Varje gupp och varje molnskiftning ljudsattes av Yello. Väl framme i Bibinje utanför Zadar, var det många gånger sidan med Metallica som spelades men så fort vi satt oss i bilen såg jag till att sidan med Yello var framvevad. En mer objektiv lyssning av i dag ger vid handen andra Yellofavoriter, men om man ser musiklyssning som ett fotoalbum är det få album som slår "You gotta say yes to another excess" på fingrarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar